"Katie"

SUCH Almanza Forbidden Love  - en tuff brud i lyxförpackning!

 

Katie var en liten, ljuvlig och sockersöt, lugn och snäll tik som inte gjorde så mycket väsen av sig i vardagen. Däremot stod apportering och givetvis mat (i denna ordning) högt i kurs. Lika vän, mild och vacker som hon var att titta på, lika stark och outtröttlig var hon på jakt och på jaktprov. I flera av hennes jaktprovskritiker under årens lopp återkommer samma ord: "Utstrålar arbetsglädje!". Hon var en fröjd att jobba med eftersom hon kombinerade självständighet med naturlig lyhördhet, hon var alltid mån om att vara till lags och var lättdirigerad även på långa avstånd, både på land och i vatten, upp i alla klasser. Dessutom hade hon ett enormt "viltsug", (och en bra mun) hon plockade upp apporterna i den höga farten och jag såg henne aldrig någonsin tveka inför nya viltslag. Hennes 1 nkl kom lekande lätt, de två öppenklassettorna lät inte heller vänta på sig, hon blev dessutom provbäst båda gångerna. Fyra starter i elit hann det också bli mellan de fyra valpkullarna, med tre 3:or som resultat. Tänk att det ska behöva vara så små marginaler mellan en etta och en trea i denna klass...

Jag minns speciellt ett elitprov i Garpenberg där provet inleddes med ett mycket tungt vattenarbete - TVÅ långa dirigeringar och ovanpå detta en knepig trippelmarkering. Det såg onekligen "omöjligt" ut, och hund efter hund gick bet på det ena eller det andra, men Katie grejade allt prickfritt, som första hund . Under promenaden till landarbetet sa domaren, Willy Gustafsson, att fortsätter det så här blir det ett riktigt bra pris. Oj, inte blev man mindre nervös av det. Efter slutfört dirigerings- och markeringsarbete återstod nu "bara" söket. Fint tänkte jag, det här kommer att gå vägen. Sök var nämligen Katies starkaste sida. Dessvärre svek konditionen på det tunga söket, så hon fick inte in tillräckligt många. Det tar ju sin tid att komma tillbaka till toppkondition efter en valpkull, och hon hade haft en kull under våren, så under omständigheterna fick man vara nöjd.

På utställning blev Katie som bäst BIR och BIS-2 hos SSRK. Det tog något år för henne att inse att hon hade en svans, som man faktiskt också kunde vifta med! Men med tiden tyckte hon att det här med utställningar blev roligare och roligare - och vad gör man inte för lite godis?

Katie fick som sagt fyra kullar. Den första med importen NUCh Bramatha Ticket To Ride. Flera i kullen fick cert eller CK, ett par blev jaktmeriterade. Jag behöll en tik, Almanza Last Minute Miracle (CK). Andra kullen var med Ch Almanza Larry O´Grady, det blev hennes mest framgångsrika kull med nästan alla i kullen meriterade på både utställning och jaktprov. Vi har i vårt fortsatta avelsarbete använt oss av dottern SUCh Almanza Exotic Spice och sonen Multi Ch SJCh Almanza Emergency Brake. 

Kull tre efter norske NUCh Carienas Nineteen-Twelve fick många att höja på ögonbrynen! "Hur kunde man använda en jaktligt helt oprövad hane till en så bra tik". Ja, det var just det, att hon faktiskt redan hade haft två kullar med hanhundar vars jaktliga egenskaper man kände till och för att bredda avelsbasen måste man våga något nytt emellanåt.  Poängen var just det att tiken hade lämnat bra avkommor tidigare, så varför inte? Kullen blev mycket bra med de flesta meriterade på både utställning och jaktprov. En hane blev jaktchampion, SJCh SUCh Almanza Name of the Game  ( komiskt nog, med tank på kommentarerna när kombinationen gjordes, blev han intressant att använda i avel hos flera jaktligt inriktade uppfödare...) En tik, IntUCh SUCh NUCh Almanza Neon Light (2 x 1 ekl, godkänt praktiskt prov) kom att betyda en hel del som avelstik hos kennel Searover. Min egen NUCh Almanza Now or Never (2 nkl jakt, BIS utställning) förde linjerna vidare i mitt avelsarbete. Kull fyra  efter Almanza Wild and Wonderful gav också flera meriterade hundar. Katie tilldelades SKK:s Bruksavelspris år 2000 för sina avelsinsatser.

Katie var en underbar personlighet och en självständig dam som gjorde lite som hon ville som pensionär, på pensionärers vis... Hon tog gärna  egna små promenader med siktet inställt på allt som kunde tänkas vara ätbart, under den sista delen av sitt liv. Då hade hon och Larry sedan länge sin invanda små privilegier gentemot de andra hundarna, bl a hade de sina givna platser i mattes säng. Hon levde tills hon var nästan 14 år och man känner en tacksamhet än idag att ha fått rå om henne så länge!

Ragnhild Ulin

Eskilstuna 2003-10-31